Håller på att plocka lite i mina pappershögar. Kan inte göra annat i denna hetta! Hittade en text, skriven av Curt Lindhè, som är väldigt fin. Passar bra nu. Är avstressande. Bara några månader kvar till den första isen! "Tankar vid pimpeln" publicerades i DN:s fiskeruta 12 januari 1969. En fiskeruta som Curt skrev en gång i veckan under 36 år.
Tankar vid pimpeln
Av Curt Lindhè 1969
Det nappade dåligt, abborrarna hade sovmorgon. Även Buster satt och nickade över sitt pimpelhål. Men vi hade inte förlorat hoppet, ty efter napplös morgon följer ofta huggfrisk dag.
– Sover du?
– Prat, sade Buster, jag funderar! Tankarna löper som dom vill när jag sitter så här. De är som lössläppta hundar som springer och nosar på allt.
– Det är väl sånt som kallas grundforskning?
– Just nu grunnar jag på dina båthusglin. Varför har de stått packade i bassängen hela december? Och varför är de plötsligt totalt försvunna?
– Antagligen konserverade båthuset en smula värme, ungefär som den första isen i vassvikarna. Småfisken brukar stå packad i vasskanterna också. Men så snart isen etablerat sig över hela sjön går den mesta fisken ut på djupare vatten igen. Gäddorna också, det är därför som man i de stora sjöarna måste passa på med anglandet innan fisken hinner försvinna. Och det är därför som jag fångar mina angelmörtar i öppet vatten och sumpar dem i en garnsump i båthus-bassängens innersta mörka vrå. När jag skulle ta upp några mörtar häromdagen så visade det sig att både nors och mörtungar hade trängt sig in i sumpen för att sällskapa med stackars internerna.
– Sa du nors? Ska inte den hålla till på djupet, i fjärdarnas fria vatten och här i branterna kring Storgrundet? Men för all del, vi lever ju i frihetens stamort och ingen må till från ort till annan förvisas. Och för resten så fiskar jag inte nors.
– Glöm inte att vi talar om betesfisk, om abborrarnas favoritföda. Det är alltid angeläget att veta var den går. Dina tankar är nog inte så fria som du påstår, de styrs av ditt undermedvetna abborrsinne.
– Tvångstankar alltså?
– Låt oss kalla det för målforskning. Men nu har de visst vaknat, här kommer en skaplig bit – asch, en gammal mört!
Mörtens sparkar och silverblänk hade i alla fall det goda med sig att de närvarande abborrarna vaknade upp för en stund. När pirken slank ner nästa gång slank den direkt in i ett öppet abborrgap. Det blev en kort napprush, som spred sig även till Busters hål. Han samlade ihop sina kringströvande tankar och snabbfiskade i fem minuter, sen var anfallet över.
– Vi måste flytta till nya hål kvickt, sade Buster, en sån här uppståndelse kan sprida sig. Den här vägen, följ mig!
Och så borrade han ett nytt hål, tio meter från det första och ett par decimeter djupare. Jag gjorde mitt ytterligare några meter längre bort. Sånt här diskuterar vi aldrig, det är inövat och överenskommet för all framtid, båda skall hålla samma kurs, så att inte abborrarna sprids. Och kursen ska gå snett utför branten så att abborrarna lockas ner i större vattentryck. Det stimulerar aptiten. Vi fick en liten rush i varje hål. Abborrarna följde oss ända ut på jämnbotten, innan kontakten bröts.
– Tja, vad var det nu vi talade om? sade Buster.
Av Curt Lindhè 1969
Det nappade dåligt, abborrarna hade sovmorgon. Även Buster satt och nickade över sitt pimpelhål. Men vi hade inte förlorat hoppet, ty efter napplös morgon följer ofta huggfrisk dag.
– Sover du?
– Prat, sade Buster, jag funderar! Tankarna löper som dom vill när jag sitter så här. De är som lössläppta hundar som springer och nosar på allt.
– Det är väl sånt som kallas grundforskning?
– Just nu grunnar jag på dina båthusglin. Varför har de stått packade i bassängen hela december? Och varför är de plötsligt totalt försvunna?
– Antagligen konserverade båthuset en smula värme, ungefär som den första isen i vassvikarna. Småfisken brukar stå packad i vasskanterna också. Men så snart isen etablerat sig över hela sjön går den mesta fisken ut på djupare vatten igen. Gäddorna också, det är därför som man i de stora sjöarna måste passa på med anglandet innan fisken hinner försvinna. Och det är därför som jag fångar mina angelmörtar i öppet vatten och sumpar dem i en garnsump i båthus-bassängens innersta mörka vrå. När jag skulle ta upp några mörtar häromdagen så visade det sig att både nors och mörtungar hade trängt sig in i sumpen för att sällskapa med stackars internerna.
– Sa du nors? Ska inte den hålla till på djupet, i fjärdarnas fria vatten och här i branterna kring Storgrundet? Men för all del, vi lever ju i frihetens stamort och ingen må till från ort till annan förvisas. Och för resten så fiskar jag inte nors.
– Glöm inte att vi talar om betesfisk, om abborrarnas favoritföda. Det är alltid angeläget att veta var den går. Dina tankar är nog inte så fria som du påstår, de styrs av ditt undermedvetna abborrsinne.
– Tvångstankar alltså?
– Låt oss kalla det för målforskning. Men nu har de visst vaknat, här kommer en skaplig bit – asch, en gammal mört!
Mörtens sparkar och silverblänk hade i alla fall det goda med sig att de närvarande abborrarna vaknade upp för en stund. När pirken slank ner nästa gång slank den direkt in i ett öppet abborrgap. Det blev en kort napprush, som spred sig även till Busters hål. Han samlade ihop sina kringströvande tankar och snabbfiskade i fem minuter, sen var anfallet över.
– Vi måste flytta till nya hål kvickt, sade Buster, en sån här uppståndelse kan sprida sig. Den här vägen, följ mig!
Och så borrade han ett nytt hål, tio meter från det första och ett par decimeter djupare. Jag gjorde mitt ytterligare några meter längre bort. Sånt här diskuterar vi aldrig, det är inövat och överenskommet för all framtid, båda skall hålla samma kurs, så att inte abborrarna sprids. Och kursen ska gå snett utför branten så att abborrarna lockas ner i större vattentryck. Det stimulerar aptiten. Vi fick en liten rush i varje hål. Abborrarna följde oss ända ut på jämnbotten, innan kontakten bröts.
– Tja, vad var det nu vi talade om? sade Buster.
